Arabba är en del av Dolomiti Superski och ligger i den så kallade Sella Ronda.
Vi tog biltåg Hamburg-München, eftersom DB beslutat lägga ner biltågsverksamheten senare under året.
Vi bodde med halvpension på ett ganska bra hotell, med flera spännande features, exempelvis en bar där man kunde spela kort och/eller titta på gamla cowboyfilmer dubbade till italienska.
Zell am See är en trevlig liten ort dit man kan ta sig med tåg. Skidområdet Schmitten når man med liftar från byn, och när man tröttnat på pisterna där kan man ta skidbussen till Kaprun och njuta av ett ännu större system och skidåkning på glaciären vid Kitzsteinhorn.
Ett stort antal Treebeaters åkte tåg, medan andra tog bilen. Detta hände sig på den gamla goda tiden när man fortfarande kunde sätta sig på ett bekvämt tåg på Köpenhamns centralstation och ta sig via färjan mellan Rödby och Puttgarden till Hamburg.
I Hamburg blev det byte till ÖBB Nightjet som tog oss till Linz där vi yrvakna klev av tåget vid 6-tiden på morgonen för att sedan efter en lång och kylslagen väntan byta till vår anslutning mot Zell am See. Dit anlände vi vid lunchtid. Tillbakaresan var samma fast tvärt om.
Vi hyrde hela Haus am See, ett före detta pensionat, vilket bland annat innebar att vi fick besök av bulgariska turister som ville köpa öl.
Huset hade gott om plats för oss alla och vi var väldig glada att Martin tagit med sig en WiFi-router med österrikiskt mobilbredband så att vi inte behövde tappa kontakten med civilisationen
Huset låg i en liten by i norra ändan av Zeller See, vilket innebar att det blev ganska mycket buss och skidbuss för att ta sig mellan huset och pisterna. Vårt gäng bildade en rejäl kö vid busshållplatsen på morgonen.
.
I Zell am See finns det lokala skidområdet Schmitten som toppar runt 2000 meter. Där finns pister till alla åkare. Flera liftar har sin dalstation en bra bit utanför orten och det blir en del skidbussåkning.
Några i gänget tog skidbussen till Kaprun som ligger en halvtimmes färd från centrala Zell am See. Där finns det ett ännu större skidsystem med glaciärskidåkning på 3000 meters höjd vid Kitzsteinhorn.
Zell am See är en småstad med några kvarter med butiker, hotell och en handfull restauranger – tillräckligt för att mota tristessen i några timmar mellan skidåken. På plussidan finns här regionsarkivet för Region Pinzgau. En butik för stenar och fossiler lockade en del yngre Treebeaters.
En kort bussresa från orten ligger Tauern Spa Kaprun – en av Alpernas största termalbad. Den blev mycket uppskattad av delar av gruppen.
Sjön Zeller See ligger vackert vid orten. På vintern när den är frusen skottar man fram promenadvägar över isen. Vi upptäckte under någon av de sista dagarna att vi kunde ta en genväg till vårt boende genom att snedda över sjön.
En märkligt avlång skidort. Helt omöjligt att köra vilse i systemet. Kallt som attan under några av dagarna. En morgon stod liftarna stilla – de kunde inte startas förrän temperaturen kröp över -26°.
De flesta åkte tåg till Östersund, och därefter buss. Två särskilt modiga Treebeaters körde bil hela vägen, med huvuddelen av bagaget, och fick uppleva 20 mil isgata. Sportigt.
Champery ligger i de fransktalande delarna av Schweiz, med andra ord hade vi begränsad nytta av all den Schwitzerdütch vi lärt oss under tidigare resor.
Den svenska delen av Treebeaters tog flyget till Genève – Cointrin. Den gamla terminalbyggnaden är fortfarande helt igenkännbar från Tintinalbumet Det hemliga vapnet. En fördel med Champery är att det finns tågförbindelse dit. Praktiskt nog finns en järnvägsstationen direkt i anslutning till flygplatsen och det var smidigt att hoppa på tåget. Ett tips när det gäller Schweiz är att man kan köpa en specialbiljett, Swiss Transfer Ticket, som gäller tur och retur från den plats man reser in i landet till orten man skall bo på.
Det är viktigt att tänka på att den måste köpas innan man kommer till Schweiz – så mycket framförhållning hade inte vi. Den brittiska sektionen körde istället; genom kanaltunneln (fräckt men läskigt), och vidare till nattuppehåll i Reims. Från det lokala Ibis hotel är det promenadavstånd till en Carrefour med MYCKET stort champagne-sortiment. När man kommer in i Schweiz är det viktigt att hålla höger, annars hamnar man plötsligt i Tyskland.
Vi hade hyrt Chalet Le Fouret, några hundra meter från linbanan. Parkera inte barnvagnar utanför huset, då de lokala katterna gärna markerar…
Huset stängdes för uthyrning inte långt efter vårt besök. Det hade förmodligen inget att göra med att vi bland annat dyrkade oss in i den låsta källaren för att försöka koppla om elsystemet…
Opraktiskt att inget finns nere i byn (utom replift för nybörjarbarn), utan man är tvungen att åka kaninbana. Väl däruppe var det förvisso fint; är en del av Portes-du-Soleil, med t.ex. Avoriaz. Vi hamnade sista dagen i en snöstorm och fick tillfälle att rädda en nordtysk skolklass, vars fiffiga lärare släpat upp barnen, som inte var så bra på skidor, i detta väder; de flesta i jeans och halsduk.
Klassisk by med trevliga hus. Halt i de branta gatorna – broddar hade varit förträffligt!
”Åk inte till Kanadensiska Rocky Mountains, ni kommer aldrig att vilja åka skidor någon annanstans igen!” Det var en av kommentarerna när vi berättade för bekanta att vi bestämt oss för att åka dit i år. Den känslan infann sig dock aldrig riktigt under vårt besök. Kanske var det för att, enligt lokala utsagor, det var det snöfattigaste året på 25 år. Kanske var det för att vi byggt upp enorma förväntningar på skidåkningen. Hur som helst var skidåkningen utmärkt, landskapet svindlande vackert och människorna vänliga och hjälpsamma. Men exceptionellt ultra super-görjättebra var det inte. Vi får nog åka tillbaka ett annat år för att pröva tesen igen…
Resan
Resan gick smärtfritt men var lång. Att sitta inspärrad i ett flygplan i timmar är aldrig särskilt roligt. Vi tog oss med tåg från Lund respektive Helsingborg till Kastrup. Därifrån flyg till London för byte till Calgary. Med hyrbil tog det sedan en och en halv timme till vår hyrda villa i Banff. Enda överraskningen var “inträdelsebiljetten” till Banff National Park. 70 CAD kostade det för att få lov att stanna i parken den tid vi skulle vara där. Då får vi förvisso besöka alla Kanadensiska nationalparker under ett helt år. Stor nytta vi har av det…
Tåg i massor. Kuggstångsbanor. På hemvägen passerade vi återigen Brig; nu i full karneval. Orkestrarna lät och betedde sig ungefär som studentorkestrar, men enhetligare uniformer. Och bättre lukt.
Detta inträffade på den tiden då varje rejäl resa avslutades med en färjetripp över Öresund, dvs pre-bro.
Plötsligt vid frukostbordet drabbades vi av insikten att Matterhorn = Tobleroneberget!
Zermatt bjuder på bortåt 90 pister av varierande karaktär. På Theodul-glaciären kan man på dryga 3800 meters höjd även ägna sig åt sommarskidåkning. Tröttnar man kan man ta sig över till Beruil-Cervinia på den italienska sidan och uppleva ytterligare ett skidområde. Fast då är det bäst att hålla noggrann koll på vädret – om Theodul-passet stängs är det många dyra mil att ta sig tillbaka till Zermatt via Simplon-tunneln.
Det finns tre skidområden, Rothorn/Sunegga, Gornergrat och Matterhorn Glacier Paradise/Schwarzsee. Det är ganska bökigt att ta sig mellan områdena – den som inte gillar röda pister och isiga uppåkta skogsvägar som är kantade med stup göre sig inte besvär – så det är en bra idé att välja ett område för dagen.
Till Gornergrat kommer man med kuggstångståg från centrum i Zermatt. Det tar ungefär en halvtimme att nå toppen på 3089 meter. Väl uppe är det fullt möjligt att använda tåget som skidlift – det finns hållplatser i backen där man kan stiga på. Uppe på Gornergrat ligger ett märkligt bygge som numera kombinerar hotellverksamhet (3100 Kulmhotel Gornergrat) med ett radioobservatorium. Här kan man äta en stärkande och hyfsat prisvärd bricklunch och njuta av utsikten från den stora solterassen.
Från Gornergrat kan man välja mellan röda och blå pister med 500 meter fallhöjd ner till Riffelberg, där det också finns ett utmärkt matställe. Gulaschsoppa är ju aldrig fel…
Hit kommer man med en jätteläskig alpmetro genom berget. På sommaren kan man beskåda livs levande murmeldjur här, men på vintern vinner man på att skrämma tyska skidåkare av vägen genom att med tordönstämma ropa “achtung, ich bin ein Tonbandgerät!”.
Det högst belägna skidområdet bjuder bland annat på underbart välpistade motorvägsbreda (och då talar vi om sexfilig motorväg! minst!) pister, mjölksyreinducerande ankarliftar och en inte helt försumbar risk för höghöjdssjuka. Hit tar man sig med viss möda via en kombination av äggliftar och fullpackade kabinbanor. Mellanstationen Trockener Steg är en bra utgångspunkt för utflykter i de olika pisterna och serverar OK bricklunch som kan avnjutas på en helt OK solterrass. Under vår resa observerade vi eleganta människor, med de senaste och dyraste skidorna och skidkläderna; vilka åkte hit upp och satt på solterrassen hela dagen.
Från Trockener Steg går också kabinbanan upp till de högsta höjderna i systemet. Var beredd på att nästan blåsa bort när du stiger ut från toppstationen Matterhorn Glacier Paradise på 3883 meters höjd. Här är det nästan 1000 röda meters fall tillbaka ner till Trockener Steg.
Här talar man Schwitzerdeutsch!
En sen eftermiddag kände vi för att byta ut det vanliga after-ski-ölandet i lägenheten mot en liten bar-runda. Mitt emot kyrkan såg vi några glada skidåkare som i sina pjäxor var på väg in en bar som var belägen i ett pittoreskt gammalt hus. Det verkade ju lovande, så vi begav oss också in dit och fick mycket riktigt god öl att dricka. Dock var det inte öl som var barens specialitet, utan snarare champagne, rysk kaviar och ostron. De senare flögs dagligen in till Zermatt med helikopter för att vara färska och fina. Är du intresserad av att lyxa till det finns mer information om Elsie’s bar här.
I Schweiz (liksom i Italien) höjs servicenivån med minst kubiken på antalet spädbarn man medför på lokal.
På denna restaurant höll vi raclette-orgie. Ett halvt 40kg-hjul gick åt. Vinnaren var inte en av de tre favoriterna… Ett störningsmoment var att raclette-kocken var så storvuxen och såg så överansträngd ut att vi alla oroade oss för att han när som helst skulle drabbas av hjärtinfarkt. Om man vill äta raclette på Stadel måste man boka i förväg. Därför kan denna länk till Restaurant Stadel vara bra att ha.
Ett ganska uttalat drag av steam-punk präglar inredningen i Vernissage bar. Den är designad av Heinz Julen, Zermatts egen skrotkonstnär som bland annat gör galna ljuskronor av kromade avloppsrör och andra VVS-prylar. På Vernissage kunde man med fördel hälla i sig ohämmade mängder frozen strawberry margaritas. Kolla gärna länken till Vernissage bar.
Förträfflig ort i Silvretta-Tal. Detta inträffade vid en tid då bankkort var i stort sett okända i Ischgl, liksom i större delen av Österrike. Bargeld ist König!
Vi körde hela vägen, i en hyrd äldre Folkabuss. Borde ha anat misstankar då priset var hälften av konkurrenternas…
Incidenter:
Vi bodde i Mathon, ca 4 km från Ischgl. Med skidbuss och egen buss var det ett acceptabelt avstånd.
Ett av de bästa vi åkt i.
Det som sedan skulle bli Treebeaters första resa gick till Hippach i österikiska Zillertal. Ett stort gäng av kårtidningen Pålsjö Ängsblads medarbetare och hang-arounds bokade en urbillig och strapatsrik tågresa med SJ.
Efter ett otal tågbyten (vi undgick med nöd och näppe att bli bortforslade till rangerbangården i Berlin) och en busstur steg vi av vid vår hållplats i Hippach. Ute hade det hunnit bli beckmörkt och ett fint duggregn hälsade oss. Vår första uppgift blev att hitta pensionatet vi var inbokade på. Det skulle ligga på en gata som hette Ramsau. Den som studerar kartan nedan kan konstatera att ganska många gator har den beteckningen… Det visste vi inte då, utan satte entusiastiskt iväg mot den första bästa punkt på kartan som bar namnet Ramsau. Efter en halvtimmes kämpande och släpande av bagage uppför en brant sluttning stod vi i en helt hotell- och pensionatsbefriad klunga hus. Ett telefonsamtal senare konstaterades att vi skulle ner för backen igen och till en Ramsau-gatstump runt 100 meter från busshållplatsen.
Hemvägen var ännu mer apart. Dels gjorde vi ett helt onödigt byte, dels fick vi vänta en timme å en station där alla fönster och dörrar var bortplockade för renovering. Tack SJ!
Vi bodde på ett litet pensionat.
Med skidbussen kom man ganska lätt till flera trevliga system.
Tämligen utdragen. Ont om hållplatser för skidbussen, så vi fick gå ganska mycket! Detta ledde bland annat till spräckta pjäxor. (se bildgalleriet)
Gasthof Post i den idylliska delen av byn Hippach blev ett av våra stamställen. Det berodde nog mest på att Petter och Jan blev beroende av menyvalet Postgeheimnis – “Posthemligheten”. Det visade sig vara en tallrik med enorma mängder kött, grönsaker, pasta, potatis med mera som plockats samman från de övriga rätterna på menyn. Prisvärt frosseri för att ge energi åt nästa dags skidåkning. Se också Gasthof Posts hemsida
Läge: Ramsau. Närheten till pensionatet var dess främsta fördel.
Läge: Mayerhofen. Ingen egentlig restaurant, men hot-shoten Yeti-Killer var ändå en stapelföda för många av oss. Om vi bara kunde komma ihåg receptet!
De första åren ersatte vi skicklighet med oförvägenhet. Här övar Petter freestyle.
